God kväll.

Sitter såhär på kvällskvisten och funderar lite. Har jobbat idag, vilket har varit helt fantastiskt. Jag jobbade själv idag så allt vad toalett, lunch, rast heter var bara att glömma. Men någongång lär vara den första och det är ingenting jag vill behöva uppleva igen, men det gick bra. Efter jobbet åkte jag hem och åt en bättre middag, la mig i soffan och vilade ögonen en stund, somnade in och vaknade av att min mamma sliter opp dörren och frågar vad jag gör. Då svarar jag att jag tar en bättre powernap och ifrågasätter om jag bor på någon anstalt där dom måste titta till mig var 20:e minut. Varpå jag somnar om igen för att bli väckt av min far 20 minuter senare som frågar om vi ska gå ut för att byta däck på min bil.

Det är här mitt liv tar en helt ny riktning, det kändes ärligt talat som om jag var med i Sunes Sommar eller en sämre tecknad film. Jag och min far står i full färd med att byta däck, vi pustar och vi frustar. Då rullar det fram en yngre förmåga på cykel och frågar vad vi håller på med, vi gav honom det ganska enkla svaret att vi bytte däcken på min bil. Han står tyst ett tag, han står bara och tittar på oss med ganska tomma ögon. Jag frågar vad han är ute på, då ler han lite malligt och säger att han är ute för att provcykla sin nya cykel, fräsigt säger jag då och fortsätter med skruvandet av däcken. Det är nu mardrömmen börjar, jag kände mig lite som när Robert Gustavsson blir trakasserad av Håkan (i Sunes Sommar). Det började med att han frågade vad jag jobbade med, och efter det haglade frågorna över mig. Han frågade bland annat mig vart jag jobbade, om vi sålde bra telefoner, om jag hade en bra mobiltelefon, om min pappa hade en mobiltelefon, vart han hade köpt den, om min stereoanläggning i bilen var bra, om pappas stereo i hans bil var bra, om jag tyckte det var roligt att köra bil.

Jag kan fortsätta i ungefär 10 minuter till och skriva frågor han ställde till mig, men jag känner att det får räcka såhär.