Kamrater, hur mår ni egentligen? Jag vet ingenting om er, ni som läser alltså.
Det känns lite skrämmande om jag ska vara helt ärlig, ni kan ju vara psykopater hela högen. Vilket jag kanske inte tror, men vad gör man inte för lite spännande text. Vilket dravel, va?
Bilden här ovanför visar min otroligt långa väg hem, det känns som att den där vägen aldrig tar slut. Det som är värst med att gå hem, det är att de är bara en enda lång jäkla streeta. Jag får inte gå vänster, jag får inte gå höger, utan jag måste gå rakt fram hela vägen. Det som räddade mig ikväll var faktiskt min iPod, hade jag inte varit såpass förnuftig att stoppat ner den i jackfickan innan vi begav oss mot stan vet jag inte om jag hade setat här nu.
Det är ingen ljummen sommarkväll vi har att göra med idag, det är nämligen infernaliskt kallt i den här stan just nu. Det måste nästan vara 50-60 grader kallt ute, det kändes iallafall så. Vantar, vad är det liksom?
Nu ska jag gå och lägga mig, det vankas nämligen jobb imorgon. 07.45 ringer min telefon för väckning imorgon, känns inte helt okej om jag ska vara helt ärlig.
Men jag måste bara säga en sak, Nizlopi, det kan vara det bästa som hänt världen dom senaste tio åren.
Hejdå, rå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar